Från himlen sänt
Hejsan, har inte skrivit på nån dag, har mått uselt även fast det kanske inte har synts. Har skrattat och varit glad men inuti mig så känns det tomt på något sätt. Så fort jag blir ensam så kommer tårarna, även fast jag inte gråter eller hur man nu säger, har bilden på henne som bakgrundsbild på datorn (då kan ni tycka att jag kanske ska ta bort den men aldrig. Ska inte byta) och varje gång jag tittar på henne så får jag bara bilden när vi håller om henne och gråter tillsammans och man känner bara hur hon sjunker ihop och sen sover hon. Jag är glad att vi beslutade att bränna henne separat och behålla askan och sen begrava henne till sommaren, det är hon värd.
Det känns som att en del av mitt hjärta dog med henne, jag kommer nog aldrig kunna skaffa en hund igen. För nu vet jag hur det känns att förlora, förlora en älskad familjemedlem. (som inte är människa) Hon var den bästa, jag kommer tillochmed ihåg hur jag frågade mamma om vi inte kunde skaffa en hund, en liten. Hon skulle fundera på det och jag minns så tydligt när vi skulle fara och kolla på valparna, dom hade valt ut en som dom trodde skulle passa oss perfekt, Madicken hade dom döpt henne till. Mamma frågade mig om vi skulle byta, men jag tyckte att namnet var perfekt. Åh mitt hjärta. Jag saknar henne så, har inte varit hem till mamma än. Brukar vara det då och då, men jag vet att jag kommer fälla tårar. Ska dit imorgon (idag 12/2) och känna hur det känns. Vet att det kommer bli jobbigt. Att inte mötas av en glad Madicken, viftande på svansen och sen när man sätter sig och äter kommer det inte vara någon som håller en sällskap nere på golvet och som man kan tjuv ge lite mat, bara för att hon är så söt när hon tigger. (vi hade lärt henne att inte tigga, satt ut henne i hallen medans vi äter) men nu på senaste när vi visste .. så fick hon smaka lite då och då. Känns helt overkligt att jag inte kommer att mötas av henne imorgon(idag), så overkligt.
När martin kom hem idag så mötte jag honom och han gick in i köket, ni tror inte jag fäster blicken på en man som är ute och går med sin hund? Kände bara hur tårarna började komma, blev sådär torr i halsen och magen vred sig. Jag gick därifrån. Klarade det inte.
En bra nyhet är iaf att jag har fått byta klass, går numera i hp09, inte Lha09. Känns mycket bra. Måste dock plugga som ett psyk men det förstod jag, har ändå inte så mycket annat för mig så spelar ingen roll.
ja, nu gör jag väl inte för mycket, funderar på att slå på en film, en animerad, tecknad, vad som helst där inte hundar är inblandade. Ni tycker väl att jag är hur patetisk som helst för att jag är ledsen för min hund nu? 3 dagar efteråt? Ni kanske tycker att jag ska ha gått vidare? Inte så lätt, har man aldrig haft ett husdjur och måste ta bort det för att hon klarar sig inte mer, hon har så ont att hon kan inte ens sitta ner, då är det dags. Jag visste ju att det var nära, var förberedd på det. Men det kändes ändå. Jag fick iallafall sitta bredvid henne hela bilresan till Öjebyn, klappade henne hela vägen. Nej, nu klarar jag inte mer.
Ska se film och sen sova. Godnatt
Det känns som att en del av mitt hjärta dog med henne, jag kommer nog aldrig kunna skaffa en hund igen. För nu vet jag hur det känns att förlora, förlora en älskad familjemedlem. (som inte är människa) Hon var den bästa, jag kommer tillochmed ihåg hur jag frågade mamma om vi inte kunde skaffa en hund, en liten. Hon skulle fundera på det och jag minns så tydligt när vi skulle fara och kolla på valparna, dom hade valt ut en som dom trodde skulle passa oss perfekt, Madicken hade dom döpt henne till. Mamma frågade mig om vi skulle byta, men jag tyckte att namnet var perfekt. Åh mitt hjärta. Jag saknar henne så, har inte varit hem till mamma än. Brukar vara det då och då, men jag vet att jag kommer fälla tårar. Ska dit imorgon (idag 12/2) och känna hur det känns. Vet att det kommer bli jobbigt. Att inte mötas av en glad Madicken, viftande på svansen och sen när man sätter sig och äter kommer det inte vara någon som håller en sällskap nere på golvet och som man kan tjuv ge lite mat, bara för att hon är så söt när hon tigger. (vi hade lärt henne att inte tigga, satt ut henne i hallen medans vi äter) men nu på senaste när vi visste .. så fick hon smaka lite då och då. Känns helt overkligt att jag inte kommer att mötas av henne imorgon(idag), så overkligt.
När martin kom hem idag så mötte jag honom och han gick in i köket, ni tror inte jag fäster blicken på en man som är ute och går med sin hund? Kände bara hur tårarna började komma, blev sådär torr i halsen och magen vred sig. Jag gick därifrån. Klarade det inte.
En bra nyhet är iaf att jag har fått byta klass, går numera i hp09, inte Lha09. Känns mycket bra. Måste dock plugga som ett psyk men det förstod jag, har ändå inte så mycket annat för mig så spelar ingen roll.
ja, nu gör jag väl inte för mycket, funderar på att slå på en film, en animerad, tecknad, vad som helst där inte hundar är inblandade. Ni tycker väl att jag är hur patetisk som helst för att jag är ledsen för min hund nu? 3 dagar efteråt? Ni kanske tycker att jag ska ha gått vidare? Inte så lätt, har man aldrig haft ett husdjur och måste ta bort det för att hon klarar sig inte mer, hon har så ont att hon kan inte ens sitta ner, då är det dags. Jag visste ju att det var nära, var förberedd på det. Men det kändes ändå. Jag fick iallafall sitta bredvid henne hela bilresan till Öjebyn, klappade henne hela vägen. Nej, nu klarar jag inte mer.
Ska se film och sen sova. Godnatt
Kommentarer
Trackback
